Efter en helg med min pojkvän och hans barn, ikea besök, inredningsbestyr i hans lägenhet, middag, umgänge med hans grannar och vänner, känns det skönt att vara åter i min lilla etta i stan.
Att umgås med barn som man inte känner allt för väl, men vill göra ett gott intryck på, på en liten yta utan någonstans att gå undan är energikrävande. Och både jag och min pojkvän, Mats har för vana att starta många projekt samtidigt. Jag brukar tröttna halvvägs. Idag var det när jag hade tömt hela det gamla skåpet på CD skivor, videofilmer och allmän bråte och allt låg i en röra på golvet. Målet var att få ett nytt mer praktiskt IKEA skåp på plats. Jag övergav Mats och röran och fortsatte in i en av döttrarnas rum för att städa upp det stök jag och hennes far tyckte hon skulle slippa ta hand om. Jag hade noga frågat hennes pappa om hon skulle uppskatta det och det lovade han glatt att hon skulle bli stormförtjust i. Väl på plats för att skåda sitt välstädade rum försökte hon hålla god min, som den väluppfostrade, omtänksamma person hon är.
Men elvaåriga tjejer blir inte superglada över att någon annan än de allra närmsta petar runt bland ens saker (knappast de närmsta heller), hur stökigt det än varit och hur fint det än blir. Jag kände mig lite dum som i vilja att göra gott och vinna poäng glömt tänka på det. Men hennes pappa var överlycklig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar