Nya bevis i Palmemordet

Jag var bara 16 år när Olof Palme mördades och mer bekymrad över mina finnar och min brist på beundrare än över Sveriges politiska läge. Jag är ledsen över att jag aldrig intresserat upplevt en socialdemokratiskt samhälle ledd av en man, som till skillnad från Persson följde sin socialistiska ideologi. (Tycker inte Persson gör det.)

Arg blir jag när Mikael Hylins dokumäntär menar på att allt var ett misstag. Enligt kriminella källor som filmaren intervjuat var den person som Christer Pettersson anlitats för att skrämma en knarkhandlare som var skyldig sin kurir pengar. Denne Sigge Cedersköld lär ha varit lik Palme i längd och klädsel och Christer så drogad och nervös att han gjorde misstaget att "skrämma" fel person till döds, vår stadsminister.
Jag blir inte upprörd över tafatt bevisning eller taffligt polisarbete eller dokumentärens trovärdighet. Det är jag fel person att bedöma. Men tanken att Olof Palme som jag aldrig fick tid att tycka något om när han levde, våldsamt och plötsligt sköts till döds av MISSTAG känns svår att hantera. Man får helt enkelt inte ta fel när man är ute på sådanna krimminella uppdrag.
-Oj då, det blev fel. Jag råka visst skjuta vår stadsminister. Menade inte det!
När man betänker all den sorg och rädsla detta mord har skapat i vårat land, alla pengar och allt jobb som lagts ned på att utreda mordet, kan ju inte sanningen vara så futtig. Och om vi nu har levt så länge i ovisshet beträffande mordet på Palme, kunde vi inte få fortsätta göra det? Den sanning som blev presenterad i dokumentären "Jag såg mordet på Palme", kunde väl Mikael Hylin skonat oss ifrån.

Ett vuxet beslut

Äntligen, med en liten tjuvstart, var den två veckor långa pausen i förhållandet över. Jag har längtat efter Mats, men också tänkt en del på de brister som inte riktigt går att bortse ifrån. De handlar mest om olika framtidsvisioner som inte går att förena utan att den ena får stryka på foten.

Så äntligen sågs vi i fredags och det var härligt att vara tillsammans igen. Vi lät allvaret bero till på lördagen och pratade om vad vi haft för oss, att vi längtat och somnade gott i varandras armar.
Men sen kom lördagen och det var dags att ta i de jobbiga. Och, som de vuxna, kloka, lite fega och något brända personer vi är tog vi beslutet att göra slut. För som vuxen och rationell finns inte möjligheten att kasta sig gränslöst längre, iallafall inte för oss, iallafall inte nu.

Vi hade sen en fantastiskt fin helg tillsammans. Det är märkligt hur känslan blir starkare när de svåra orden är uttalade och oron om framtiden försvinner. Så var det iallafall för oss. När beslutet var taget och möjligheten till missförstånd och förhoppningar eliminerats tyckte vi båda ännu mer om varandra. Så även om vi inte lever lycliga tillsammans i evighet har vi ändå haft en helg i rosa skimmer och önskar varandra allt gott. Moget va!?

Det bör tilläggas att jag är helt övertygad om att det för Mats vore bäst att leva ett antal år i celibat!

söndag utan höjdpunkt

Igår missade jag, pga arbete veckans höjdpunkt, Six feet under. Min svåger lovade att försöka spela in det åt mig, men lyckades inte förstå sig på sitt nya mediecenters inspelningsfunktion. Han har i och med detta fallit ned från sin piedestal, där han tidigare stod som tekniskt geni. Detta är inte det värsta, utan som ni nog förstår är det värsta att jag inte vet vad som hänt med mina vänner denna söndag och kanske aldrig kommer bli varse….
Har Nate lämnat familjeföretaget och staden? Vad har han för planer för sig och Maya? Hur har Ruths nya man lyckats i sina relationer till barnen? Och kommer Ruths barn någonsin att kunna vänja sig vid det nya matbordet från Persien? Har David och Keith kunnat skapa sig en god relation igen, eller har någon fager man kommit att förstöra deras ansatser. Har Brenda äntligen lyckats bygga en kärleksfull relation som inte fokuserar bara på sex, med den sanslöst vackra grannen. Och vad är det för lik som denna söndag har fått sin sista sminkning i familjens källare?

Kära vänner, jag är evigt tacksam för målande beskrivningar av söndagens händelseförlopp.

måndag i februari

I går var det dags att prata allvar med Mats om vår relation. Jag har länge hintat om att jag kommer göra slut med honom eftersom mina framtidsmål inte stämmer överens med hans. Så vi bestämde oss för att pausa och fundera på varsitt håll under två veckor.

Inte visste jag att kärlek kunde vara så oromantiskt att den kunde falla på en massa praktiska lösningar och olika syn på framtiden.

Ok, tänkte jag igår efter en rad självömkande tårar. Ingen ide att vältra sig i deppträsket. Ryck upp dig...Fånga dagen...Var inte rädd....tänkte jag och såg fram emot murarjobb ihop med min glade vän, Wille. Han vet hur man fångar stunden. Men dagen bjöd inte på praktiskt jobb. Förkylning och feber fick mig att ligga kvar i sängen hela dagen och det behövdes vänners stöd för att hålla modet uppe. Tur att man har dem.
Hoppas på att kunna fånga morgondagen, denna kommer inte gå till historien.