Jag var bara 16 år när Olof Palme mördades och mer bekymrad över mina finnar och min brist på beundrare än över Sveriges politiska läge. Jag är ledsen över att jag aldrig intresserat upplevt en socialdemokratiskt samhälle ledd av en man, som till skillnad från Persson följde sin socialistiska ideologi. (Tycker inte Persson gör det.)
Arg blir jag när Mikael Hylins dokumäntär menar på att allt var ett misstag. Enligt kriminella källor som filmaren intervjuat var den person som Christer Pettersson anlitats för att skrämma en knarkhandlare som var skyldig sin kurir pengar. Denne Sigge Cedersköld lär ha varit lik Palme i längd och klädsel och Christer så drogad och nervös att han gjorde misstaget att "skrämma" fel person till döds, vår stadsminister.
Jag blir inte upprörd över tafatt bevisning eller taffligt polisarbete eller dokumentärens trovärdighet. Det är jag fel person att bedöma. Men tanken att Olof Palme som jag aldrig fick tid att tycka något om när han levde, våldsamt och plötsligt sköts till döds av MISSTAG känns svår att hantera. Man får helt enkelt inte ta fel när man är ute på sådanna krimminella uppdrag.
-Oj då, det blev fel. Jag råka visst skjuta vår stadsminister. Menade inte det!
När man betänker all den sorg och rädsla detta mord har skapat i vårat land, alla pengar och allt jobb som lagts ned på att utreda mordet, kan ju inte sanningen vara så futtig. Och om vi nu har levt så länge i ovisshet beträffande mordet på Palme, kunde vi inte få fortsätta göra det? Den sanning som blev presenterad i dokumentären "Jag såg mordet på Palme", kunde väl Mikael Hylin skonat oss ifrån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar