Inga starka känslor

Friåret är nu slut för min del och jag vill ta tillfället att rekomendera det för alla arbetsleda människor som har möjlighet att söka det. Det har varit berikande! Dels för att jag har insett att mitt arbete endast är en liten del av mig. Också för att jag utan pengakrav har fått tillfälle att prova på hantverssysslor och för att den skönaste sömnen intas i soffan vid halvelva på förmiddagen när alla andra arbetar.
Nu när jag är tvungen att tjäna in pengar till brödfödan igen finns inte mycket tid över för att blogga. Dessutom har jag inte så mycket som upprör mig längre. Våren är här! Förhållandet som fick mig att analysera mig själv är över. Det jag ältar i terapin är jag så trött på att jag inte vill ge det utrymme här.
Men ge inte upp kära lilla skara, förr eller senare kommer något eller någon att drabba mig och göra mig obalanserat lycklig eller vred igen. Så jag behåller min plats i etern.

fueng-shui

När mina vänner undrar vad jag gör hemma säger jag ofta att jag städar. Det kan verka konstigt för dem som varit hemma hos mig, för här är det nästan alltid stökigt. Och jag undrar själv egentligen vad jag pysslar med i mitt hem så många timmar. Riktigt städigt blir det ju aldrig. Jag ska försöka förklara för alla som undrar.
Jag flyttar saker från ett ställe till ett annat, för i mitt hem flyter det mesta omkring och byter plats, och sen letar jag efter saker, gärna något viktigt papper som ligger i någon av högarna med tidningar och brev och räkningar i blandad kompott. Eller efter något klädesplagg som försvunnit i garderobens röra. Detta kan sysselsätta mig ett tag och när jag tröttnar börjar jag på något nytt projekt (för man hittar ju så mycket annat kul att ta tag i när man letar i högarna) som jag sen är för trött för att plocka undan. Var skulle det förresten få plats?
Men nu är det slut. Jag har läst en månadens faktapocket om hur man fueng-shui rensar sitt hem och det har jag gjort idag tillsammans med en av mina ordningsamma vänner.
Vi har fyllt säckar med papper, kläder och prylar som bara stått och tagit plats. Det vita stora skåpet i köket som var fullt av bråte behövs och finns inte längre!
Mammas gamla t-shirt som var jättefin, men lite kort med en fläck på magen fick ryka, liksom fortunaspelet som jag en gång köpt på loppis och som samlat damm under sängen ett tag. Nio par skor står inte längre i mitt skåp och tar plats och en urna som jag burit hem från Thailand för massor med år sedan ska via ”små smulor” få ett nytt hem, tillsammans med massor av andra saker.
Imorgon fortsätter utrensningen och kommer att avslutas med en färd till Stadsmissionen. Jag känner mig så lycklig!

Surt väder och grå tankar

Utanför hänger dimman tung och inne är det inte mycket bättre eftersom jag köpte mig ett paket cigarretter som jag röker av med jämna mellanrum. Jag som skulle gå över till nikotugg istället.
Jobb har jag sökt, men ingen har ringt idag för att kalla mig på intervju. Och mitt sociala umgänge har idag bestått av ett 45 minuters terapisamtal. Min terapeut vill hävda att jag distanserar mig. Han kanske har rätt. Men jag tycker att jag har gått i terapi tillräkligt många svängar och vill helst bara ha mina 50 timmar som min utbildning kräver gjorda snart. Slöseri av våra skattepengar kan tyckas.
Min andra kontakt idag har varit mailledes med min föredetta, Mats. Jag har bannat honom för att han skickar mig söta sms om sin längtan efter mig. Taskigt kan tyckas. Men jag försöker bara se om mitt hus och inte hamna i någon halvdan älskerinneroll. Och där är det lätt hänt att man hamnar. Gud vet att jag ofta tänker på det som ett fullgott alternativ. Speciellt sånna här regniga dagar.
Men snart kanske vårsolen tittar fram och tjälen går ur både mark och själ.

En kickoff inför våren

Idag har jag varit på trägårdsmässan tillsammans med massor av tanter i varierade åldrar. Det var en fantastisk upplevelse att se all blomsterprakt, även om det var artifisiella blomsterängar vi skådade. Tulpaner, eterneller, ranunklar, rosor, pelargoner, lavendel och hortensior, för att bara nämna några, slogs om blickfång och doftupplevelser och väckte en känsla av välbehag som bara grönska kan ge.
Jag, min väninna och min treåriga systerdotter satt länge och tittade på en florist som av en mängd olika blommor gjorde de mest fantastiska av buketter, sen var det dags för utlottning av buketterna och vi satt spända med varsin gratislott i handen i hopp om att vinna hem blomsterprakten.
Det är en girig djävel som väcks i mig vid gratislotterier och auktioner. Tänk att det kan bli jag som vinner hem det vackra gratis eller gör det stora fyndet! Djäveln, väl dold bakom mitt väna yttre tuggar fradga i hopp om att få stiga fram och ta emot det vackra priset. Men ack, det blev ingen prunkande bukett för mig bara en smygande insikt om obehagliga egenskaper som jag bär. Kanske måste jag ta upp dem i terapin.
Men jag gläds åt tanken att jag när jag blir tant på riktigt kommer göra det galant. Med fönstret fullt av pelagoner och alltid med ett korsord eller en stickning till hands.

Vårkänslor

Äntligen skiner solen in i min lägenhet med löfte om att våren är på annalkande och en obekant längtan att storstäda har infunnit sig. Framtiden är oviss, men känslan av ångest som brukar gå hand i hand med ovissheten är inte närvarande. Snarare en känsla av tillit. Allt kommer bli bra.

Futtig förklaring till hjärtekrossad vän

Min söta väns kille har gjort slut efter några månaders relation och som vän letar man efter ord till tröst. Min egen spruckna relation har jag förstås också fortfarande i åtanke.

Det är svårt det där med relationer och mod och tysta förväntningar. Det är ju så komplext och har man dessutom några år på nacken. Ja, några fler än 20, då har man lite bajs i bagaget också. Och två människors bajs brukar ofta vara av olika art. Den andras kräver en särbehandling som man inte förstår sig på eftersom man knappt kan sköta sin egen skit.

Killar vill också gärna att man ska vara lite lagom lika deras mödrar och det är ju svårt att efterlikna dem lite lagom när man aldrig blir presenterad för dem.

Att man regrederar in i ett pubertalt tankemönster och ett vokabulär från det anala stadiet när relationer spricker är helt normalt och går över med tiden.

Till tröst har man vänner.

Ett tafatt slag för Fastan

I onsdags var det askonsdag, första dagen i fastan. Fastan är en av mina favorit högtider som tyvärr är bortglömd av många. Den näms kort i "nu är det jul igen....och julen vara än till påska, men det var inte sant....för däremellan kommer fasta". Större plats än så får den inte för de flesta och de tycker jag är synd.
Fastan varar under 40 dagar fram till påsk och är inte bara en tarmtömningsteknik.
Enligt kyrkan är denna tid en prövningarnas tid, man ska under denna tid tänka på dem som har det svårt, kontemplera över livet och avhålla sig från konsumtion, så har jag iallafall tolkat det. Och jag tycker att denna anorlunda högtid behövs i dagens individualistiska kick, och konsumtionsamhälle.
Själv brukar jag fundera ut något lustfyllt att avhålla mig ifrån, jag brukar ta något som ligger mig varmt om hjärtat, men inte är allt för övermäktigt. Förra året höll jag mig från smågodis och klädköp i 40 dagar. Det kan verka banalt, men eftersom det för mig var kära laster tyckte jag ändå att det hade sin poäng. Att jag inte tog pengarna jag tjänat in och gav dem till bättre behövande tog ju knorren från det hela, så någon full pott fick jag inte för mitt försök. Men jag fick tid för att tänka på viktigare saker än smågodissmaker och raffiga klädköp, och där fanns en del tid att spara in.
I år hade jag räknat fel i tid. Glömde att februari är en kort månad och trodde att jag hade en veckas tid att tänka ut något bra att avhålla mig ifrån i år, än har jag inte kommit på något. Ciggaretterna ligger pyrt till men jag önskar inte ge upp dem riktigt än. Tyvärr! Faktum är att det inte alls känns som jag vill ge upp något och att jag är alldeles för självupptagen för att riktigt kunna tänka stort om andra. Så än så länge är det med en känsla av skam som jag gått in i fastan, och det enda som dämpar skammen är att äta smågodis och att här slå ett slag för högtiden.
Ödmjuka tips om hur man kommer i form inför fastan tas gladeligen emot.

Mordmisstankar

Efter att ha tagit del av gårdagens alla program om Palme och diskuterat mordet med mina systrar och vänner verkar Hylins tes inte längre hålla måttet. Det känns skönt! En av mina systrar tyckte jag var synisk som kunde värdera Palmes liv högre än Cedergrens, men det är inte riktigt min poäng. (Värderar jag människoliv olika? Det är en annan fråga som jag vill slippa ha en åsikt om nu.)
Min tanke var snarare den att om man tar tjänst som yrkesmördare krävs det att man inte gör misstag. Det går aldrig att rätta till, till skillnad från alla andra åtaganden.
Jag tvingas då fråga mig själv; känns det bättre att tro att Palmes död var planerad?
Ja, förmodligen är det så och jag tror det beror på att det gått så lång tid. Aftonbladet och Expressen har under åren matat oss med teorier om olika spår, sydafrikaspår, PKKspår, polisspår etc. Pengar och dyrbar polistid har lagts ned och jag kommer på mig själv med att vilja ha ett avancerad lösning på mordgåtan, ett futtigt misstag som ide´ gjorde ju mig tydligt upprörd. Vad skönt då att jag kan avfärda den teorin!? Frågan är om några bevis övrhuvudtaget kan trösta och kännas trovärdiga efter så här lång tid?

Nya bevis i Palmemordet

Jag var bara 16 år när Olof Palme mördades och mer bekymrad över mina finnar och min brist på beundrare än över Sveriges politiska läge. Jag är ledsen över att jag aldrig intresserat upplevt en socialdemokratiskt samhälle ledd av en man, som till skillnad från Persson följde sin socialistiska ideologi. (Tycker inte Persson gör det.)

Arg blir jag när Mikael Hylins dokumäntär menar på att allt var ett misstag. Enligt kriminella källor som filmaren intervjuat var den person som Christer Pettersson anlitats för att skrämma en knarkhandlare som var skyldig sin kurir pengar. Denne Sigge Cedersköld lär ha varit lik Palme i längd och klädsel och Christer så drogad och nervös att han gjorde misstaget att "skrämma" fel person till döds, vår stadsminister.
Jag blir inte upprörd över tafatt bevisning eller taffligt polisarbete eller dokumentärens trovärdighet. Det är jag fel person att bedöma. Men tanken att Olof Palme som jag aldrig fick tid att tycka något om när han levde, våldsamt och plötsligt sköts till döds av MISSTAG känns svår att hantera. Man får helt enkelt inte ta fel när man är ute på sådanna krimminella uppdrag.
-Oj då, det blev fel. Jag råka visst skjuta vår stadsminister. Menade inte det!
När man betänker all den sorg och rädsla detta mord har skapat i vårat land, alla pengar och allt jobb som lagts ned på att utreda mordet, kan ju inte sanningen vara så futtig. Och om vi nu har levt så länge i ovisshet beträffande mordet på Palme, kunde vi inte få fortsätta göra det? Den sanning som blev presenterad i dokumentären "Jag såg mordet på Palme", kunde väl Mikael Hylin skonat oss ifrån.

Ett vuxet beslut

Äntligen, med en liten tjuvstart, var den två veckor långa pausen i förhållandet över. Jag har längtat efter Mats, men också tänkt en del på de brister som inte riktigt går att bortse ifrån. De handlar mest om olika framtidsvisioner som inte går att förena utan att den ena får stryka på foten.

Så äntligen sågs vi i fredags och det var härligt att vara tillsammans igen. Vi lät allvaret bero till på lördagen och pratade om vad vi haft för oss, att vi längtat och somnade gott i varandras armar.
Men sen kom lördagen och det var dags att ta i de jobbiga. Och, som de vuxna, kloka, lite fega och något brända personer vi är tog vi beslutet att göra slut. För som vuxen och rationell finns inte möjligheten att kasta sig gränslöst längre, iallafall inte för oss, iallafall inte nu.

Vi hade sen en fantastiskt fin helg tillsammans. Det är märkligt hur känslan blir starkare när de svåra orden är uttalade och oron om framtiden försvinner. Så var det iallafall för oss. När beslutet var taget och möjligheten till missförstånd och förhoppningar eliminerats tyckte vi båda ännu mer om varandra. Så även om vi inte lever lycliga tillsammans i evighet har vi ändå haft en helg i rosa skimmer och önskar varandra allt gott. Moget va!?

Det bör tilläggas att jag är helt övertygad om att det för Mats vore bäst att leva ett antal år i celibat!

söndag utan höjdpunkt

Igår missade jag, pga arbete veckans höjdpunkt, Six feet under. Min svåger lovade att försöka spela in det åt mig, men lyckades inte förstå sig på sitt nya mediecenters inspelningsfunktion. Han har i och med detta fallit ned från sin piedestal, där han tidigare stod som tekniskt geni. Detta är inte det värsta, utan som ni nog förstår är det värsta att jag inte vet vad som hänt med mina vänner denna söndag och kanske aldrig kommer bli varse….
Har Nate lämnat familjeföretaget och staden? Vad har han för planer för sig och Maya? Hur har Ruths nya man lyckats i sina relationer till barnen? Och kommer Ruths barn någonsin att kunna vänja sig vid det nya matbordet från Persien? Har David och Keith kunnat skapa sig en god relation igen, eller har någon fager man kommit att förstöra deras ansatser. Har Brenda äntligen lyckats bygga en kärleksfull relation som inte fokuserar bara på sex, med den sanslöst vackra grannen. Och vad är det för lik som denna söndag har fått sin sista sminkning i familjens källare?

Kära vänner, jag är evigt tacksam för målande beskrivningar av söndagens händelseförlopp.

måndag i februari

I går var det dags att prata allvar med Mats om vår relation. Jag har länge hintat om att jag kommer göra slut med honom eftersom mina framtidsmål inte stämmer överens med hans. Så vi bestämde oss för att pausa och fundera på varsitt håll under två veckor.

Inte visste jag att kärlek kunde vara så oromantiskt att den kunde falla på en massa praktiska lösningar och olika syn på framtiden.

Ok, tänkte jag igår efter en rad självömkande tårar. Ingen ide att vältra sig i deppträsket. Ryck upp dig...Fånga dagen...Var inte rädd....tänkte jag och såg fram emot murarjobb ihop med min glade vän, Wille. Han vet hur man fångar stunden. Men dagen bjöd inte på praktiskt jobb. Förkylning och feber fick mig att ligga kvar i sängen hela dagen och det behövdes vänners stöd för att hålla modet uppe. Tur att man har dem.
Hoppas på att kunna fånga morgondagen, denna kommer inte gå till historien.

oro i januari

Tiden springer iväg. Detta borde glädja de flesta då januari är en mörk och dyster månad. För mig innebär denna månad början på slutet av mitt friår. I April är friden slut och det är dags att kliva i vardagslivet igen. Det betyder det att jag ska/bör skaffa nytt jobb, med min steg1 utbildning i åtanke.
Men när stora kliv ska tas i livet är det lätt att tappa modet. Iallafall gäller det mig. Jag är uppfostrad enligt Jantelagen och har svårt att slå mig för bröstet när det behövs.
Och när man ändå bekymmrar sig över framtiden så varför inte ta i. Vad händer om jag har momsregistrerat fel? Varför blir barn autistiska? Varför är fönstrena inte täta mot buller och kyla? Vad kan jag göra för att Mats barn ska trivas bättre i skolan?
En god middag med min söta pojkvän ikväll kommer nog göra gott. Hoppas slippa lösa några av ovanstående dilemman.